torsdag 16 september 2010

Pappa....


Kommer så väl ihåg dagen jag fick reda på att pappa hade cancer. Jag tog bilen & körde utan mål med Elvis i Cd:n(pappas stora idol), stora förtvivlade förbannade jävla tårar trillade nedför kinderna jag såg knappt vägen.Det blev många bilturer. Tiden som följde efter det var utan att ljuga det svåraste jag varit med om och utan tvekan där jag varit starkare än jag någonsin varit, konstigt att det svåraste kan bli det starkaste.

Min pappa har aldrig varit typen som visar för mycket känslor,utan har varit den där stora starka pappan som fixade allt. När han fick cancerbeskedet så va det ju inte nått prat om det eller om nått annat, även om jag kunnat önskat att vi hade pratat sönder det för att förstå eller bara att veta hur han kände. Jag såg vad han kände, han såg ut som ett djur som hamnat framför en bils starka strålkastare, en man som visste att han måste lämna livet fastän han ville vara kvar, och vi kan nog alla tänka oss hur det måste kännas. Det var plågsamt för oss som måste förlora pappa, man, svärfar och morfar och för han som måste gå och lämna oss alla till något han inte visste nått om, döden, och veta att man inte kan göra något åt det, ett timglas som rinner alldeles för fort.

Pappsen blev akut sjuk i bukhinneinflammation som höll på att ta hans liv ,tumörerna hade ätit sig genom magen, men han överlevde den natten, varför kan man undra för att lida lite till!!! Vi bestämde oss för att ta hem honom innan Jul, för mig fanns inget annat alternativ eftersom min älskade pappa hade tagit hand om mig så skulle såklart jag/vi ta hand om honom. Jag var hos Pappa varje dag, sov där varje natt det var som jag måste suga ut varje liten droppe pappa innan det var dags att säga hej då. Under hela sjukdomstiden var vi alla som vanligt, inget gråt, när man kom hem kunde man lägga av masken man hade hos pappa släppa det påklistrade leendet, den lättsamma tonen och gråta tyst på varsitt håll.

Jag undrade när mamma fick gråta? Hon var där hela tiden, hon i soffan och han i sängen bredvid. Hon gick nästan aldrig ut. Jag kan stänga av det de timmar jag åker hem till barnen tills något slår till mig i magen så luften går ur,det gör ont och man kan knappt andas. Det overkliga har blivit på riktigt, en av de viktigaste vägarna bakåt i livet håller på att stängas för all framtid, och jag är inte redo men det blir man väl aldrig.

Ibland kunde jag vara arg på honom som skulle dö ifrån mig,på Gud eller någon annan, ja man vill hitta nån att skylla på då hade allt varit så mycket lättare. När han låg där skulle jag velat krama honom och tala om hur mycket jag kommer att sakna honom, att jag älskar honom, men hittar inga ord. Vi har aldrig pratat så med pappa. Trots att han aldrig säger jag älskar dig så har vi alltid känt oss älskade, han har bara inte funnit orden eller vetat hur man skulle visa det.

Jag var bara där och hoppas att han känner vad jag vill säga genom tystnaden. Att sitta i dödens väntrum och titta på klockan och vänta på sorgen när man önskar att allt vore annorlunda är brutalt vidrigt jobbigt. Min pappa blev 64 år och han dog för 4 år sedan och jag hade trott att tiden läker sår men ack så jag bedrog mig. Det är nog först nu som jag orkar bearbeta, det är först nu som jag har tiden att gör de nu när barnen är större. Jag släpper ut lite sorg varje dag och låter tårarna komma, jag älskade min pappa massor och har saknat honom varje dag i över 4 år, läker tiden alla sår? Nej det tror jag inte men man lär sig hantera det på ett annat sätt, att se på saker som varit roligt, uppskatta de fina som varit, fokusera på glädje ist för sorg.

5 kommentarer:

Viveka sa...

Äh älskade pappi.
Han finns ofta i tankarna. Vad hemskt det är att vi båda förlorat någon vi älskar så mycket.
Så fint skrivet rakt från hjärtat. Vi behöver få ner hur mycket vi känner, alla tankar. Sorgen är så otroligt tung, och den kommer finnas med oss länge länge. Vi ska båda två överleva våra älskade föräldrar och visa dom livet igenom oss.

Stor kram älskade syster...

lena sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
lena sa...

kändes skönt att skriva av sig lite, lätta på trycket som bubblat i en i 4 år. Kram på dig min älskade goaste vän, systra mi <3

Linda sa...

Så fint syster ... När jag läser detta så trillar tårarna ner för min kind precis så kände jag också men har aldrig kunnat sätta ord på mina känslor. Vissa dagar är så svåra och jag vill bara skrika ut min smärta men jag är stark eller det kanske är det jag inte är jag bara inte okar ta tag i all sorg efter vår älskade pappa. Älskar dig söta du <3

lena sa...

Kram min finaste goaste syster yster ..älskar dig <3