En nostalgi tripp down memorylane, det bästa för nån med en deppig blues i kroppen. Hittade min snart blivande 7-årings fina kort när han va en liten plutt. Saknar småbarnsåren massor, de knubbiga små fingrarna, orden utan s, de små händerna som pillade en i nacken och lekte med mitt hår "suck"...tur det finns bilder att drömma sig bort i...

Kommer så väl ihåg dagen jag fick reda på att pappa hade cancer. Jag tog bilen & körde utan mål med Elvis i Cd:n(pappas stora idol), stora förtvivlade förbannade jävla tårar trillade nedför kinderna jag såg knappt vägen.Det blev många bilturer. Tiden som följde efter det var utan att ljuga det svåraste jag varit med om och utan tvekan där jag varit starkare än jag någonsin varit, konstigt att det svåraste kan bli det starkaste.

Min pappa har aldrig varit typen som visar för mycket känslor,utan har varit den där stora starka pappan som fixade allt. När han fick cancerbeskedet så va det ju inte nått prat om det eller om nått annat, även om jag kunnat önskat att vi hade pratat sönder det för att förstå eller bara att veta hur han kände. Jag såg vad han kände, han såg ut som ett djur som hamnat framför en bils starka strålkastare, en man som visste att han måste lämna livet fastän han ville vara kvar, och vi kan nog alla tänka oss hur det måste kännas. Det var plågsamt för oss som måste förlora pappa, man, svärfar och morfar och för han som måste gå och lämna oss alla till något han inte visste nått om, döden, och veta att man inte kan göra något åt det, ett timglas som rinner alldeles för fort.

Pappsen blev akut sjuk i bukhinneinflammation som höll på att ta hans liv ,tumörerna hade ätit sig genom magen, men han överlevde den natten, varför kan man undra för att lida lite till!!! Vi bestämde oss för att ta hem honom innan Jul, för mig fanns inget annat alternativ eftersom min älskade pappa hade tagit hand om mig så skulle såklart jag/vi ta hand om honom. Jag var hos Pappa varje dag, sov där varje natt det var som jag måste suga ut varje liten droppe pappa innan det var dags att säga hej då. Under hela sjukdomstiden var vi alla som vanligt, inget gråt, vi levde på som vanligt, när man kom hem kunde man lägga av masken man hade hos pappa släppa det påklistrade leendet, den lättsamma tonen och gråta tyst på varsitt håll.

Jag undrade när mamma fick gråta? Hon var där hela tiden, hon i soffan och han i sängen bredvid. Hon gick nästan aldrig ut. Jag kan stänga av det de timmar jag åker hem till barnen tills något slår till mig i magen så luften går ur,det gör ont och man kan knappt andas. Det overkliga har blivit på riktigt, en av de viktigaste vägarna bakåt i livet håller på att stängas för all framtid, och jag är inte redo men det blir man väl aldrig.

Ibland kunde jag vara arg på honom som skulle dö ifrån mig,på Gud eller någon annan, ja man vill hitta nån att skylla på då hade allt varit så mycket lättare. När han låg där skulle jag velat krama honom och tala om hur mycket jag kommer att sakna honom, att jag älskar honom, men hittar inga ord. Vi har aldrig pratat så med pappa. Trots att han nästan aldrig sagt jag älskar dig så har vi alltid känt oss älskade, han har bara inte funnit orden utan visat det med handlingar.

Jag var bara där och hoppas att han känner vad jag vill säga genom tystnaden. Att sitta i dödens väntrum och titta på klockan och vänta på sorgen när man önskar att allt vore annorlunda är brutalt vidrigt jobbigt. Min pappa blev 64 år och han dog för 5 år sedan och jag hade trott att tiden läker sår men ack så jag bedrog mig. Det är nog först nu som jag orkar bearbeta, det är först nu som jag har tiden att gör de nu när barnen är större. Jag släpper ut lite sorg då och då, låter tårarna komma, jag älskade min pappa massor och har saknat honom varje dag i över 5 år, läker tiden alla sår? Nej det tror jag inte men man lär sig hantera det på ett annat sätt, att se på saker som varit roligt, uppskatta de fina som varit, fokusera på glädje ist för sorg.

En kopp te i soffan & njuter av tystnaden, alla barnen i skolan!! Tror jag drabbats av en mini höstdepp : ( Har ingen lust med nått, tappat min röda tråd!!! Trycker ut skinkost rätt i munnen bara för att jag kan haha...de saker man fick bannor för som liten kör jag stenhårt på, känns lite så där "haha mamma titta vad jag gör" i vuxen ålder hehe...dricker direkt ur juicen och mjölken, bäst är när man har oboy i munnen innan bara att skaka runt & vips smaskigt jag slickar, snuskar & lever rövare när familjen är borta kanske lite vuxentrots finns det haha...Visst är det härligt att göra saker nu som man inte fick som liten OCH att man får säga det samma till sina kottar, payback stackars ungar. Vi för traditionen vidare...nää jag måste säga att jag är slappare(läs snällare) än min kära mor, för mycket regler ger bara tvärtom reaktioner,frihet under ansvar och lagom är bäst i ALLA lägen ; ))

,

Jag skulle kunna strypa alla dessa jultidningsförlag som bombaderar min brevlåda med deras skit daaaaa. Om jag hinner skyndar jag mig att kasta skiten innan ungarna ser dem, inte alltid jag är hemma när posten kommer tyvärr. Tjatande ungar som vill få alla de där grejjern, pallar inte!!! Jag lät tjejen testa förra året, hon sålde till 4-5 st sen tröttnade hon och blev super besviken när hon inte nådde upp till nått fint, vad ska man säga!!! Näpp bojkottar sån där skit som i slutändan bara gynnar förlaget sjäv DISSAR...Nu nattis & i säng, loppis imorgon the kidz ska sälja grejjer & få pengar enligt deras planer MYCKET PENGAR haha så besvikna de kommer att bli mina små superhjältar***

Tänk vad en film och dess musik kan beröra, jag är en sucker för gråtfilmer några av mina kom ihåg filmer som berört...

























Nattis & sussa gött alla ljuva varelser...*

Sista semesterveckan sena nätter och upp på förmiddagen totalt snevridet. Vi måste ställas om till tråkig allvarstid, boooring!!!
Men thats life back to reality..so fort man gjort dag 1 går det över : ) Men har ångest över hösten känns som den är och flåsar mig i nacken vill inte än, är inte klar med sommaren. Hoppas på sommar väder i några veckor till..

Ska ta med mig ungarna till furuvik och ladda för en kräftskiva innan allvaret sätter tänderna i mig...pözz rätt i trynet..

http://www.redcross.se/teman/torka-ostra-afrika/ge-en-gava/

Jag har skänkt pengar till de som drabbats av torkan, bilderna talar sitt tydliga språk mitt mamma ♥ gråter av förvivlan när små stackars barnen lider.. skänker du 200 kr ger det 25 personer rent vatten i en månad och 28 personer får xtra matransion som räcker en månad.. ♥

Oj vi blev visst barnlediga, kompis sovning på g. Händer hemskt sällan att vi är det så nu står vi här alldeles förvirrade, vad ska vi göra nu??? Haha japp vad gör vi nu, bio? ut och äta? känns så tomt utan mina kottar. Vi somnar väl i en varsin ände i soffan, romantiskt värre!!!

Har vi glömt bort oss, när hände det? Hjälp vi är borttappade : ) I USA har de ju en date kväll i veckan kanske vore nått att ta efter för att hålla oss levande, det är ju trots allt honom jag ska vara med utan barnen i framtiden,viktigt att inte bara vara mamma och pappa måste vara vi ibland men jag är så dålig på det. Jag är mamma, städerska, kock m.m. så det är svårt att bara kasta av sig de rollerna och bara vara jag och han...

Semestern fortsätter i 2 veckor till och jag fortsätter att bara vara. Har legat i vassruggen hela veckan, snabb som en fisk har jag sprattlat mig fram för ett svalkande dopp hehe...njuter järnet, de här 6 veckorna var välbehövliga och underbara, MER SEMESTER TILL SVENSKA FOLKET mycket vill ha mer och helvete fryser aldrig till is :))) ...pözz & kärlek i hjärtat*

OMG vilken stackars liten misse..

Jag har ingen tatuering, är lite sugen kanske hmmm osäker, visst är det snyggt men har väl inte hittat nått som jag vill ha där för alltid, är ganska ombytlig. Några som gjort tatueringar utan att tänka (tycker jag iaf haha)...så not me ; )